Göran Persson

Just tittat på sista delen av dokumentärserien "Ordförande Persson" och kan inte annat än förundras över denne man, Sveriges förre statsminister.
Arrogansen, buffligheten och översittarfasonerna - Det är min bild av f.d. "Ordförande Persson".

Göran Persson agerande vid tsunamikatastrofen, passiviteten och senfärdigheten blev ett faktum då det gällde att handla snabbt. Resurserna och handlingskraften fanns helt enkelt inte där, som så många gånger förr. Denna gång blev det dock så uppenbart.
Kungen, inte statsministern, höll det starka och känslosamma talet över de avlidna och saknade. Han beskrev sig själv som en sörjande sökande medmänniska och enade det svenska folket på ett sätt som jag är övertygad om att Göran Persson aldrig skulle lyckats med.

Hans ilska över medierna och deras agerande. Hur smutsiga de blivit (eller alltid varit i hans värld, vem vet?) och vilka påhopp han ideligen råkade ut för. De detaljerade beskrivningarna av gården Torp och hur bygget fortskred retade tydligen Göran Persson till vansinne, krönikören Brors var inte heller helt uppskattad. Både aftonbladet och DN fick sig en rejäl, oförtjänt, känga.

Det som fick mig att inte bara småle, utan rent av sätta kvällskaffet i vrångstrupen pga. den plötsliga skrattattacken var ändå mot slutet av programmet. Tydligen hade Göran Persson fått någon slags uppenbarelse (?) vad gällde valresultatet och han var övertygad om att de skulle vinna.
Uppenbarelse, du milde! Nog för att han anse sig stå över alla människor, men när han höjer upp sig själv som något slags högre väsen med makten och insikten att kunna sia om framtiden har det nog gått för långt. Så långt att han senare, på valnatten närmare bestämt, proklamerar sin avgång.

Aldrig ensam
Alltid ensam

/Anna