Knasigt eller självinsikt?

Tycker många gånger att elitidrotten är mer eller mindre galen, givetvis förstår jag idrottsmännens/kvinnornas dröm om guld och framgång. Men till vilket pris?

Ofta svävar dessa människorna på gränsen mellan extremt vältränad-övertränad-skadad och ibland jag kan inte låta bli att undra över om det verkligen verkligen är värt priset?

Knasigast för dagen är ändå friidrottaren Jessica Gallagher som inte får medverka i Parapolympics för att hennes syn var för bra och då ger kommentaren "inom ett år kommer hennes syn vara tillräckligt dålig för att hon ska få tävla så hon kommer att satsa vidare mot nästa Paralympics."

För egen del betyder god syn bättre en ett Paraolympics, hälsan sätts i främst rummet.

Men kanske är det så att Jessica redan har kommit till självinsikt och vet med all säkerhet att hennes syn kommer försämras ytterligare?

Ska i höst läsa idrottsmedicin 7,5 hp, en kurs som jag ser fram emot och som förhoppningsvis ger svar på en del frågetecken.