Svenska högskolesystemet är märkligt på många sätt, jag var upprörd över hur det hela fungerade innan jag började plugga och det var ändå ingenting mot hur upprörd jag blev när jag tog mina första steg i högskolevärlden.
Allt färre väljer att ta studielån och jag gör tummen upp. De två första åren av studier tog jag inga lån och idag med bara någon månad kvar till examen är jag himla tacksam över att ha en relativt låg studieskuld. Bidraget fick jag dock under dessa år och det låg på 2550:-/månad, vansinnigt. Varför ska jag få bidrag bara för att jag börjar plugga? Samtliga, och då menar jag
samtliga, bidrag bör enligt min mening behovsprövas.
Vad gäller jobb så fick jag jobba, jobba lagom mycket vill säga. Inte för mycket, för då kom jag över den magiska gränsen vilket i sin tur innebar att det blev en skattesats på 80%. Volontärjobb är inte riktigt min melodi.
Mina första år i Uppsala gick jag ofta ut på någon av nationerna, festligt värre. Det som inte var lika festligt var att gång efter annan stöta ihop med övervintrade studendenter som läste latin, filosofi eller fransk litterturhistoria för att utveckla sig själv. Drömjobbet var författare eller poet och de retade sig på att man bara kunde ta studielån i 6 år nuförtiden. Jag däremot gnuggade mina händer av förtjusning över att de bara kunde snylta på skattepengar i 6 år (som om det inte vore nog..) och hoppades innerligt att de började jobba innan de skulle fylla 40.
Utöver detta låg det eviga kårobligatoriet med tvångsanslutning över en varje terminsstart (avskaffa, tack) och trassel med CSN (avskaffa, tack igen).
Det är härligt att vara student i Sverige!
