När jag var sju år och började i första klass kunde jag redan läsa, jag älskade att läsa och uppskattade Astrid Lindgren mest. Vi hade tre stycken läsböcker i skolan; Olas bok för de som inte kunde läsa, Elsas bok för de som kunde läsa hjälpligt och Leos bok för de som kunde läsa. Jag och tre stycken till tilldelades Leos bok, lite arg var jag för att Leo var ganska fånig. Runda glasögon, aningen korkad och med böcker som största intresse. Mitt största intresse var hästar, inte böcker.
Nåväl, Leos bok blev min och i och med detta blev jag placerad i antingen ett grupprum eller i kapprummet tillsammans med mina tre läskunniga klasskompisar. Motiveringen till detta var att "ni läser ju redan så bra". Lärarresurserna gick oavkortat till de som inte var läskunniga och jag kände mig understimulerad och förbisedd - i första klass.
Faktum är att detta är min erfarenhet av svenska skolan under hela grundskolan. De som redan kan och är duktiga får ingen hjälp, då skulle ju de bli ännu duktigare vilket antagligen skulle rubba hela klassrumsbalansen där det optimala är om alla ligger på samma nivå.
Moderaternas förslag med premieringar, uppmuntran och utmaningar till duktiga elever ser jag därför väldigt positivt på.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
1 comment:
Hej Anna!
det som beror mig mest med Din story ar att den ar precis som min - trots att det skiljer nastan 10 ar pa oss. Jag hade ju hoppats att man under 90- och 2000-talet faktiskt hade borjat fatta och gora nagot men att Du, tio ar efter att jag gick i 1an hade exakt samma upplevelser som jag, det ar nog kanske mer tragiskt an nagot annat! Hur manga generationer har vi misshandlat egentligen?
Trevlig lasning!
Little Miss Chatterbox
Post a Comment